Nåväl, tills att det andra blir verklighet kommer denna blogg ligga kvar som en övergiven trädgård. Därför tänkte jag ändå avsluta med en berättelse. Eftersom jag är ensambarn, och av anledningar som berättelsen kommer klargöra, så handlar den om mig.

I december 2012 blev jag varse om att jag inte riktigt “fungerade” som jag, och andra, tyckte jag borde. Det fanns flera olika saker som inte riktigt stämde ihop med min världsbild.

Efter ett samtal över Twitter med @DinMuminmamma, blev jag fundersam på om jag kanske hade Aspergers Syndrom. Fortsatt fördjupning (läs: Wikipedia) pekade mig snarare till en svagare form av autism, Genomgripande störning i utvecklingen UNS (Utan Närmare Specifikation).

Många av kriterierna fanns där, och de liknar i stor grad Aspergers. Vidare påläsning, självrapporteringstest och sökande ledde mig till det som visade sig heta alexitymi. (Jag har nu professionell hjälp med detta tillstånd.)

Alexitymi är medicinsk nygrekiska och betyder i princip utan (a) ord (lexi) känsla/själ (tymi). I sin enklaste form betyder det att jag, och de andra med detta, har en bristfällig identifiering av våra känslor.

Detta har visat sig vara jättesvårt att beskriva så att folk förstår, men jag ska göra mitt bästa. Tänk dig att något som borde göra dig glad, ledsen, arg eller besviken händer dig, och du vet om att det borde få dig att känna dig på det sättet, men det gör det inte på ett medvetet sätt. Det händer så sällan att du får svårt att veta vad som gör dig glad, ledsen, arg eller besviken. Du blir inte heller stressad eller bekymrad i samma utsträckning. Det är som en brandfilt ligger på allt du känner.

Man är helt enkelt ganska kylig. Om livet vore lätt skulle vi vara klara här, men nu är livet ett häftstift i ögat, så vi måste fortsätta förklara vad detta har för konsekvenser.

Den enklaste konsekvensen är att du inte förstår andras känslor så bra, för du kan bokstavligen inte relatera till dessa känslor. Detta skapar en sorts empatistörning i affektiv empati (att känna med personen). I mitt fall kompenserar jag för detta med att lägga stor energi på kognitiv empati, att försöka förstå rent intellektuellt hur det är för den personen. Utan detta skulle jag nog vara riktigt iskall, och händer ibland om jag inte har energin att anstränga mig.

En förstår inte heller andra människors känslouttryck lika bra. Jag har många gånger gått från en fest och en vän påpekat att en hen raggat på mig, när jag trodde jag hade ett helt vanligt samtal. I film till exempel missar jag många ansiktsuttryck som förtäljer handlingen i förväg, och måste förlita mig på någon som tittar med och gärna säger rakt ut att X kommer bli ihop med Y eller hatar Z. Detta känns igen från Aspergers, kanske ni tänker? Ja, alexitymi är vanligt förekommande hos de med Aspergers, samt även hos vissa med andra tillstånd, som till exempel anorexia.

I Aspergers och anorexia visar sig också de två olika sätten alexitymi existerar på. De som har Aspergers är födda med det, medan botandet av en ätstörning medför oftast att alexitymin försvinner också. Inom psykologin särskiljer man på detta som primär och sekundär alexitymi. Sekundär är traumakopplat och kan försvinna om traumat bearbetas. Primär, not so much – ett bestående tillstånd som inte ändras över tid. Men även detta är, liksom mycket annat i denna text och andras studier, ganska oklart då det inte har forskats mycket alls om detta. Så pass lite att alexitymi är inte en diagnos, utan snarare ett tillstånd, en egenskap. Dock går den att diagnosticera fram genom dess konsekvenser.

Vi fortsätter med fler konsekvenser.

Eftersom man inte riktigt kan identifiera sina känslor, eller andras, skapar man heller inga ordentliga känslominnen. Jag vet att jag har gjort en massa saker i mitt liv, men jag minns inte hur det var när jag gjorde dem. Vi kan parafrasera en boktitel: Jag minns alla mina älskare, men inte hur de brukade ta på mig. Alla känslominnen blir lite som drömmar, vaga och luddiga. Detta gör att jag tenderar att “glömma” människor, i brist på bättre ord. Jag glömmer de inte, absolut inte. Men jag minns inte varför de gillar mig, jag glömmer att höra av mig (ibland i flera år), fastän jag tänker på dem. När jag väl vill höra av mig så kommer jag inte på vad jag ska/kan säga, och ibland tänker jag att eftersom de inte heller hört av sig, ja då har vi inget att säga just nu. Logiskt.

Det finns ingen konsensus om varför detta uppstår, men de flesta är överens om att känslorna finns där, men den informationen tar sig inte upp till neocortex och tar istället vägen någon annanstans. Detta annanstans är ibland psykosomatiska besvär, eftersom det är som att förtränga känslor. Magkatarr, håravfall, generaliserat ångestsyndrom och depression och andra godsaker manifesterar sig istället. I mitt fall bockar jag av allt ovan. Kroppen får stressymtom utan att jag känner mig stressad.

För er som undrar om allt med detta är skit, kan jag glädja er med att det är det inte. Herren gav, och Herren tog. Men jag återkommer till mina superkrafter längre ner (röntgensyn, teleportering och sånt).

Ok, så jag har svårt att veta vad jag känner, jag har svårt att förstå vad andra känner, jag har känslor men de kommer inte fram så istället får jag huvudvärkar och magont. Vad mer kan gå snett?

Jo, det visar sig att känslolivet är jätteviktigt för fantasin och symbolikförståelse. Kul.

Men, denna brist på fantasi är i sig inte heller helt enkel. Det visar sig att fantasi består av två delar. Spontan och kontrollerad. Den spontana fantasin är det som gör att människan kan tänka sig flyga. Den kontrollerade är den som kan tänka sig hur man skulle gå till väga för att flyga. Jag har tonvis av den senare varianten. Ge mig ett slutmål, och jag kan inte hjälpa att grubbla på hur man tar sig dit, nästan omedvetet. Jag kommer aldrig bli en bra skapare av något originellt, men väl hjälpa det originella att utvecklas.

Denna fantasibrist fråntar mig också vanliga drömmar. Endless joy! När jag minns mina drömmar handlar de om att jag gör det jag gör på dagarna, med kanske någon enstaka skruv. Men i stort drömmer jag om att jobba, träffa vänner eller kanske att städa, visserligen är någon/något lite weird, men det är en bisak och aldrig handlingen. Det kanske är ommöblerat på kontoret, grön himmel, eller att en person ser ut som någon annan, men det är aldrig i fokus.

Ovan nämnde jag också brist på symbolikförståelse. Det är enkelt, metaforer och känsloliknelser är oftast jättesvåra för mig att hitta på, och om det är för krångligt att förstå dem i kontexten så greppar jag inte när andra använder dem heller. Detta gör att många skönlitterära verk, konst och kultur ter sig fullkomligt irrelevanta för mig, då de antingen gör mig förvirrad eller blasé. Det är jättetrist, men jag har funnit några kulturformer som jag kan ta till mig, och kan troligtvis klara mig på dessa livet ut (skål till hoppet!).

Detta gör att, ihop med en låg spontan fantasi, så blir kreativa projekt ganska platta. I boken Emotionally Dumb, an overview of Alexithymia av Jason Thompson, förklaras detta på ett ganska plumpt och otrevligt sätt, i varje fall om man försöker få självinsikt. På grund av att man liksom saknar en del av det som är en stor del av det mänskliga tillståndet uppstår något som kallas för lacuna, ett själsligt gap.

Man kan inte jobba utifrån hålet, det vill säga använda hålet som startpunkt för en metaförhållning till det man ska göra, för det är ett hål. Detta hål liknas bäst med det som annars besjälar ett kreativt uttryck, således förklarar författaren att man inte kan “make soul” och verket tycks sakna det där lilla extra. Det kommer liksom aldrig bli ett bra originalverk, oavsett skicklighetsnivå på utförandet. Däremot kan andras uttryck med bättre framgång remixas och stöpas om av sådana som mig, tack vare kontrollerad fantasi applicerad på ett redan besjälat uttryck.

Ok, en sista dålig sak innan jag går över till hur awesome det är att inte ha jobbiga känslor som stör en.

Precis som jag skriver kanske ni tror jag inte blir berörd av några känslor alls, positiva eller negativa, men det är inte så. Det tar bara längre tid, och ens mönsterletande del av hjärnan funkar jättebra, och kanske bättre för att inga känslor stör. Detta gör att man till slut märker hur sopig ens vardag är. Den mänskliga hjärnan är byggd för att hålla i de negativa känslorna.

Det jag skrev ovan, om att jag logiskt tänker att om jag inte hört av mig, och den andra inte hört avsåg så har vi inget att prata om, ihop med att man inte minns riktigt hur kul det var, trots foton. Detta ihop med att jag isolerar mig för att orka med, trots att jag inte är särskilt introvert – det sätter mig på ett expresståg mot Bitter City, och i boken ovan är det beskrivet som en håla där man slutar sina dagar övertygad om att man levt ett kärlekslöst liv. Det är jag fast besluten inte ska hända mig. Hur? Jag får se.

Det finns många fler aspekter av alexitymi som jag inte orkar gå in på, de riktigt mörka delarna som dysfori (motsatsen till eufori), anhedoni (oförmåga att njuta av njutbara saker/händelser), viljelöshet, generaliserat ångestsyndrom (som jag redan nämnt), ospecifikt katastroftänkande (gärna om sociala interaktioner, liksom en suddig rädsla för att man inte kan fantisera reaktioner), skymningsstillstånd och sömnproblem för att nämna några saker jag och andra upplever och måste brottas med.

Nu ska vi ta oss till det som är bra!

Jag har redan nämnt den kontrollerade fantasin, så den skippar vi. Andra bra saker är att jag kan fokusera, jättelätt och mycket. Så länge något är intressant, så är det intressant på ett sätt som jag bara har hört människor med Aspergers uttrycka sig, det är liksom livet.

Nu har jag inte något specialintresse, som många med Aspergers, men att inte dagdrömma och att kunna fokusera hjälper en hel del med att suga åt sig information. Dessutom minns jag den relativt bra, då jag inte tänker visuellt, utan i nyckelord och listor.

Tack vare listtänkandet har jag inte heller någon riktig användning för en kalender, då så fort något ska ske som jag har ett intresse av så nöts den informationen i huvudet hela tiden. Är det något trist, eller för långt fram i tiden, förs det motvilligt in i någon digital kalender som kan påminna mig om det i rätt tid.

Man skulle kunna säga att lära mig nya saker är mitt specialintresse, om man så vill. Eftersom jag är usel på alla spel prokrastinerar jag med att läsa artiklar. Fråga mig gärna om när Coca Cola försökte få USA:s riksbank att skapa ett 7,5 cent-mynt, eller varför inte om parfymhistoria? Underligt nog har jag dock svårt för att minnas specifika årtal.

Ibland ramlar jag över något jag vill prova mig på, som att göra streetart, skriva spex, klättra klättervägg, klippa musik, laga cyklar eller något liknande, och då gör jag det — hämningslöst. Skillnaden är att jag inser ganska fort att jag är inte lika hängiven som nördarna, inte lika kreativ som drömmarna, inte lika intresserad av att göra det till en del av min identitet som… ja, de som liksom lever sina intressen. Så jag besöker, jag lär mig det jag behöver lära mig för att också producera något som klarar någon sorts intern kravlista, och sen är det nästa sak. Vissa saker återkommer jag till, vissa pågår i flera år, vissa dör efter en vecka (hej då, programmering).

En annan bra sak är att jag har väldigt lätt att skilja på person och handling. Nästan lite för lätt, kan jag tycka. Jag brukade tycka att bråkstakar, översittare och andra som betedde sig otrevligt mot mig när jag var liten var ändå rätt trevliga människor, även om de ibland missriktade sin ilska och frustration mot mig. Eftersom jag inte kände det otrevliga i direkt anslutning till att det hände så blev det inte så farligt ändå, men det gjorde mig också lite av en dörrmatta som tog emot allt och aldrig sade ifrån. Detta mönster har jag på senare tid lärt mig känna igen och motarbeta.

Finns det någon bot mot primär alexitymi? Tyvärr inte, men man kan lindra det med känsloskola — där man försöker lära sig att känna igen känslor så gott det går, via kroppens signaler, men också att försöka mima efter ansikten i TV och film. Det har också visat sig att affektion kan lindra många besvär, och det är, minst sagt, lite charmigt. Jag mår alltså oftast bra i sällskap av andra trevliga människor, och när jag är sysselsatt. Inga problem.

Sammanfattningsvis är jag lite kylig ibland, har svårt för att relatera, saknar spontan fantasi, mår ibland dåligt både fysiskt och psykiskt men inte så mycket att jag ger upp, är glad bland andra, håller koll på saker, suger i mig information, är från Rumänien, syns inte i speglar, skyr solen, har levt i fyrahundra år… hehehe.

Skämt åsido. Det här kommer gå bra, och jag tänkte mest dela med mig för att det skrivs för lite om detta. Men den här bloggen, den är tyvärr toast.

And, sure enough, these days pretty much every time a male politician opens his mouth about so-called women’s issues he is dubbed, like so or like so, a mansplainer.

Giving Viewers What They Want
David Carr, New York Times

[F]ilms featuring Mr. Spacey had always done well, as had the British version of “House of Cards.” With those three circles of interest, Netflix was able to find a Venn diagram intersection that suggested that buying the series would be a very good bet on original programming.

Cinema Tarantino: The Making of Pulp Fiction
Mark Seal, Vanity Fair

In late 1992, Quentin Tarantino left Amsterdam, where he had spent three months, off and on, in a one-room apartment with no phone or fax, writing the script that would become Pulp Fiction, about a community of criminals on the fringe of Los Angeles.

Dating Games
Whitney Erin Boesel, The New Inquiry

As a sociologist, I shrug and declare that identity is performative anyway, so it’s probably a wash. An online-dating profile is no less “authentic” than is any other selfpresentation we make on occasions when we try to impress someone, and no more performative than a carefully coordinated outfit or carefully disheveled hair.

Hillary Clinton, State Feminist?
Tara McKelvey, The Nation

During her first five months as secretary, Clinton mentioned women 450 times in the speeches she gave, according to columnist Madeleine Bunting in The Guardian. Later, in a Newsweek interview, Clinton said, “I have been working hard to integrate women’s rights as a cornerstone of our foreign policy.

House of Cards’s fourth wall
Zach Seward, Medium

We know Frank is bluffing, but to what end? He turns to us to explain: “What a martyr craves more than anything is a sword to fall on. So you sharpen the blade, hold it at the right angle, and then 3, 2, 1…”

The Net Is a Waste of Time
William Gibson, New York Times (1996)

Sometimes the Web does remind me of fishing. It never reminds me of conversation, although it can feel a lot like staring into space. “Surfing the Web” (as dubious a metaphor as “the information highway”) is, as a friend of mind has it, “like reading magazines with the pages stuck together.”

Det är den också. Hur hävdar man rätt när allas subjektiva upplevelser inte ska eller bör räknas bort? För att förtydliga, i en postmodern politisk miljö är den subjektiva upplevelsen, oavsett hur “osann” den är kontra fakta, bemötas med allvaret i att den upplevelsen är sann för personen som upplever det.

Detta betyder rent krasst att allas upplevelse har samma värde som alla andras enbart tack vare denna förlust av sanning. Dess politiska värde mäts i mängden “anslutna” till samma subjektiva verklighet (och självklart deras potential i att få sin verklighet hörd/spridd).

Låt mig komma med några exempel…

• Massinvandringen pågår för fullt VS Det pågår ingen massinvandring
• Män hatar kvinnor VS Feminister hatar män
• Sveriges vårdsystem är uruselt VS Bäst vårdsystem i världen
• Acceptabelt sex VS Oacceptabelt sex
• Industridjurhållning är oetiskt VS Kött är gött!
• Miljöförstöringen är kritisk VS Vilken global uppvärmning?
• Jorden är flera miljarder år gammal VS Jorden är cirka 6000 år gammal
• Uhm, vi är redan inne på in absurdum… ni förstår. Och. Så. Vidare.

Alla dessa positioner, dessa dikotomier, teser och antiteser med tvivelaktiga, om ens existerande, synteser, har sina följare — oavsett hur löjliga de må uppenbara sig för dig som redan har tagit ställning. Följarna har i sin tur demokratisk makt.

Även om påstående X är en uppenbar förnekelse av fakta skapar det ingen intern konflikt om gruppen bakom är i majoritet.

Även om påstående Y är en uppenbar förnekelse av fakta skapar det ingen intern konflikt om gruppen bakom är i minoritet.

Så här ser vi på världen, proklamerar gruppen och blir det tillräckligt många och/eller röststarka så måste man till slut bemöta deras syn. Antingen i motstånd eller i samförstånd.

Då kan man fråga sig: Vad kan vi förvänta oss av ett sådant klimat? (Jämför med “Var tar det slut?” i inlägget om kränkthet).

Det är här det, ganska nyligen, känns som om det finns en intressant diskussion om post-postmodernitet (seriöst? namnförslagen haglar tätt…) som ganska nyligen fått fart.

Två män, Timotheus Vermeulen och Robin van den Akker, har spekulerat i att världen har ändrat diskurs (deal with it) i ett post-9/11, –digitalt, –postmodernt samhälle. Det började, som vanligt, med konsten… De kallar det metamodernism.

Istället för att länka till själva artikeln så har en av männen sammanfattat metamodernism ganska väl på sin blogg.

I korthet sammanfattar de den nya diskursen som evigt pendlande mellan modernitetens naiva ideologi och postmodernismens cyniska ironi. Att en sak kan vara två, att det kan vara i sin ordning med motsatta känslor, tankar, idéer och verkligheter. Att aldrig landa, utan att låta pendlingen vara den representativa sanningen (observera: ej objektiv) kan hjälpa att främja, brygga och underlätta eventuell diskussion.

Hur då?

Här är ett utkast: Istället för att fortsätta skjuta på varandra ifrån dikotomiska skyttegravar kan man istället bemöta problemet utifrån båda positionernas upplevda verklighet — mitt i ingenmansland. Ja, dina motståndare har fel, men varför upplever de detta fel som sant? Finns det något i din position som aktivt exkluderar motståndarna? Kan man förmedla sin bild genom att acceptera att meningsmotståndet som en del av ens mening?

Försöket kan skapa en diskussion där den upplevda problematiken från bådas läger har möjlighet att ta plats — inte utifrån en faktabas, utan utifrån den upplevelsen? Kanske kan den sortens diskussion landa i faktiska reformer, istället för den eviga åsiktstennisen som pågår?

Med detta sagt är det ju klart att faktafel ska rättas, men inte för att bara ha rätt. Jag förstår att detta kan låta naivt och rent utav dumt (erkänna att motparten har en poäng? ja, i sin värld.). Men det är så sällan det har utförts att det kanske kan vara värt ett försök?

Uppdatering: Här är ett prima exempel av Inti Chavez Perez.

Att diverse mediekonstellationer bygger hela sin existens på att dra så mycket trafik som möjligt är kanske en av de få “fungerande” affärsplanerna vi verkar hålla kärt på 2000-talet.

Detta gör att, hatet växer i språket som Malin Nävelsö skriver så bra. För, hata eller älska, det viktiga är att du tittar på det. That’s how money is made. Vi är ögonglober och plånböcker.

Person X skriver outrageous skit och sociala medier piskar upp sig själva i total frenesi som föder en mediastorm som i sin tur sprider det till resten av folket. De väljer sida tills nästa stora grej. Vilket kretslopp!

Så, vad kan vi göra för att bryta detta? Flera har skrivit (fett luddig källa) att man ska sluta länka clickbaits (klickbeten?) för att på så sätt svälta trollen. Jag tror istället att debatten, oavsett hur ytlig eller kass den är, ändå hjälper mot att sprida dumheter.

Därför byggde jag unvis.it. Det är ett jätteenkelt verktyg för att kunna bibehålla möjligheten att sprida dumheter för debattens skull fast ändå svälta trollet. Detta stävjer tyvärr inte hatet i språket, men förhoppningsvis förnekar någon att profitera på det.

Unvis.it hämtar innehållet en gång, försöker ta reda på vad som är huvudtexten (funkar 95%) och sorterar bort annonser, vissa bilder och presenterar det i ett lättläst format. Dessutom cachas resultatet så effektivt får källan bara 1 träff, oavsett hur ofta länken besöks visa unvis.it.

Det är jätteenkelt att använda Unvisit. Antingen klistrar du in länken i adressrutan på hemsidan, eller skriver unvis.it/ framför hela adressen.

Men är det lagligt?

Kort svar: omfg, orka bry sig?

Långt svar:
Om man ser till faktumet att cachen rensas varje månad så skulle man kunna anse att detta är ett tillfälligt exemplar som är flyktigt och ämnar bara att möjliggöra överföring i ett nät som mellanhand (originallänken döljs aldrig).

Men upphovsrättslagen är föremål för tolkning, som vi vet alltför väl i detta land. Jag tror inte vare sig Instapaper eller Readability har prövats, och i princip är det samma sorts funktionalitet — fast med fokus på debattens problematik snarare än läsbarhet.

Kort svar igen: Alltså, troligtvis inte. Come at me, bro!

Vad gäller framtiden för projektet: Om tillräckligt stort intresse, och tillräckligt med tid existerar, kan jag säkert se en möjlighet för att skapa ett tillägg till Chrome för att kunna autosvartlista vissa adresser.

Eberhard, i sin bok Ingen tar skit i de lättkränktas land som jag förvisso inte läst (disclaimer: orka), försöker förklara att vi ältar för mycket på småsaker och hänger upp oss på kränkningar tills de når en psykosocial nivå där de stör vardagen för vissa. Jag säger inte att han har fel i det, men är verkligen psykoanalysen farlig och urvattnar tyngden i “posttraumatisk stress”, så som Ann Heberlein uttrycker det i sin recension? Är det boven i det kränkta dramat?

Zolfagary, i sin bok Vita kränkta män som jag inte heller har läst (i jämlikhetens namn), tar upp lulzet i kränktheten. I självaste titeln pekas en minoritetsgrupp (Det fanns 29187 fler kvinnor i Sverige år 2011) ut som en priviligerad grupp som uttrycker sig grovt, kränkande och bitvis vidrigt om andra, mindre priviligerade, minoriteter och förlöjliga dessa uttryck. Poängen är att väcka debatt genom humor, och det gör den säkert – det är inte intressant nu.

Orsaken till att jag tar upp dessa två exempel är enkla. Den ena boken påstår att alla har blivit lättkränkta, känner ångest över minsta lilla gliring och söker hjälp för inbillade kränkningar. Den andra boken tar upp de värsta reaktionerna på detta tema, men med implikationen att det är en priviligerad grupp som hatar på utsatta – till en tragikomisk scen till mångas stora skadeglädje.

Fråga: Vad har då dessa saker gemensamt?
Svar: Förvirringen som uppstår i ett poststrukturellt politiskt landskap.

Nu blir det lektion. Strukturalism ämnar att synliggöra och definiera olika teckens symbolvärde (hästar finns inte – de är en social konstruktion) i en struktur som kanske inte är uppenbar. Det började som lingvistisk forskning där fokus låg på språkets sammanhang, men spred sig snabbt till andra forskningsområden tack vare att det är hiskeligt kul, intressant och oftast viktigt att synliggöra diverse strukturer inom samhället.

Klassamhället, könsmaktordning, strukturell rasism, kolonialism och många fler olika strukturer har framkommit genom bland annat detta smarta sätt att tänka. Här finns mycket förvirring att hämta om man inte är bevandrad i denna modell. Alla dessa strukturer styr våra liv på olika sätt, är slutsatsen.

På 60–talet kom ett par franska språkvetarfilosoftänkare på att det kan inte bara vara så att vi lever inom dessa strukturer på ett statiskt sätt – i en objektiv sanning, utan på ett dynamiskt sätt – utan i en subjektiv upplevelse.
Entré: Poststrukturalism.

Sanningen är väl att det snarare bör kallas postmodern politik, om man nu ska vara akademisk korrekt och ha glasögonen på nästippen. Mycket post blir det, kanske på grund av att alla slutade orka hitta på bra namn.

Detta dynamiska liv som vi alla lever betyder att vi alla påverkas av strukturerna på “egna” sätt som upplevs annorlunda efter individ. Det är därför skämt som pekar ut “kolonifödd rullstolsburen bi– & transsexuell städare” får fotfäste. Var tar det slut, liksom? Den stora kritiken mot postmodern politik ligger alltså i att gränserna för att anta sig själv tillhöra en utsatt minoritetsgrupp målas ut i det självupplevda (subjektiva, för er skolade) och därför är fett suddiga.

Hänger ni med? Det är också här vi får in själva individualismen som präglar politiken idag. Eftersom ingen objektiv sanning finns att hämta så kan vi inte skapa (sälja) politik som alla kan gå med på (förutom att sänka skatterna – ALLA älskar den skiten; du med, ljug inte), vilket är själva poängen med individualisering. “Vad får jag ut av detta?”

Denna relativism (ljusets hastighet, döden, skatten är ju de enda konstanterna) suddar ut värderingar. Koppla ihop detta med någons sorts knaper anonymitet (de flesta hatare på facebook står ändå med sina namn – även om de kan vara fejk) så har vi kommentarsfältherrar (och säkert –damer) som ägnar sig åt moralpredikan, dagarna i ända. För att moral och etiketter är tryggt, och förändring och upplösning är läskigt. Anonymitet är makten att visa upp sin knytnäve i fickan på säkert avstånd. Vet hut!

De vägrar ta på sig ansvaret för att män utför mer våld än kvinnor. De känner [malplacerad känsla; kan vara ilska?] för att de ständigt målas ut som förövare och för att i sin upplevelse – som i den politiken vi för anses som okränkbart korrekt – så är de inte förövare.

Det är denna strukturella kris vi befinner oss i. Politik som inte är skattesänkningar går inte att sälja till en stor grupp på grund av individuell identitetsförvirring –

• “Jag är ju aldrig sjuk, varför ska jag betala för vård?”,
• “Jag slår ju inte kvinnor, ingen jag känner gör det”,
• “Jag sköter mig, varför gör inte invandrare det?”,
• “Det finns ingen barnfattigdom i Sverige för alla har mat/skor/nokia 3310″
• och så vidare in absurdum…

– där alla individers upplevelser är ständigt 100 procent korrekta uppfattningar av världen runtomkring oss och strukturella problem anses vara individens börda – “om du vet om strukturen borde du kunna ta dig ur den”.

Disclaimer: Jag kan nästan ingenting om det jag skrivit. Men jag tar gärna emot kritik, förslag, hat och så vidare här.

Det är inte helt utan förståelse för dessa verktygs existens som jag vill kritisera dem. Jag vet att det är bra att mäta, jag uppmuntrar det. Att det är det som är “sociala medier” — då sociala verktyg funnits klart längre än vad den nuvarande historieskrivningen verkar ge sken av.

Men varken sociala medier eller bevaknings– och mätverktyg till dem är undergörande kur för marknadsföring. De är precis vad de låter som. Sociala medier är bredare sociala verktyg, som numera kan mätas (till skillnad från BBS:er och instant messengers), med hjälp av bevaknings– och mätverktyg.

En sak som stör mig är att det utlovas djupare insikter, som att linjediagram och databaser kan öka mängden grå materia bakom pannbenet. Det är förvisso sant att man kan urskilja trender, förstå hur saker kanske korrelerar när man ser statistik man tidigare inte fått se — men tonaliteten lutar alltid åt underverk i dessa verktyg. Så låt er inte hänföras av föreställningen — var kritiska.

Men, det som stör mig allra mest är när man påstår att man kan mäta känslor i tweets, blogginlägg, ledare och foruminlägg. Utan att gå in på det här med maskininlärning av språk för djupt vill jag bara ge det enda motargumentet någon behöver.

Suds for Drugs
Ben Paynter, NY Magazine

Tide bottles have become ad hoc street currency, with a 150-ounce bottle going for either $5 cash or $10 worth of weed or crack cocaine. On certain corners, the detergent has earned a new nickname: “Liquid gold.”

Tenth Grade Tech Trends
Garry Tan

To be honest, it’s a sobering notion that there’s some piece of technology out there that you and your peer group doesn’t use and doesn’t understand.

Everything You Need to Know About the Crazy Plan to Save the Economy With a Trillion-Dollar Coin
Matthew O’Brien, The Atlantic

Enter the trillion-dollar coin. It sounds nuts. But there’s a loophole that actually lets the Treasury create coins in whatever value it wants, even $1 trillion.

Most artists and designers I know would rather work all night than turn in a sub-standard job. It is a universal truth that all artists think they a frauds and charlatans, and live in constant fear of being exposed. We believe by working harder than anyone else we can evaded detection. The bean-counters rumbled this centuries ago and have been profitably exploiting this weakness ever since.

This week’s Reading List contains only this link. Mostly because it holds important insights to how the culture actually was, is, and still will be, in the business I’m in – advertising.

Let us, romantically, call it the outskirts of capitalism. Where craziness meets business; advertising has extremely creative people, some of them more brilliant than others, of course, and we all do our work based on the same itch we have to scratch. It doesn’t matter what we actually do as long as we can express something in some way, we scratch that itch.

Now, I’m much too young to know people that have gone the way of different psychological and physiological ailments because of the culture we all live in, but I’ve heard stories. On top of that I’ve also heard the stories where people didn’t lose it, didn’t cave, but just became older, and thus less attractive on the “creative market”.

This stress to create, produce, invent, apply, set free and launch ideas, comes at a high price – and sadly, sometimes that price is that your delivery is crap. Some times it’s the client’s fault, some it’s your own. A lot of the times, though, it’s the culture’s fault, as Linds Redding explains.

Personally, I’m really happy that I’m working at Volontaire where we are, at least, somewhat outspoken to try to change some of this. Naturally, we can only work within the discourse of the culture, as it is set, so we too have experiences with the circumstances Redding writes about.

Personally, I think that a lot can be done with utility, instead of just emotions. The quote Redding uses, “don’t sell the sausage, sell the sizzle” is, in my mind, the communicative part that appeals to emotions, and emotions only. But we live in a computerized age. Meaning, a lot of us have access to a machine that works with a basic set of principles. These principles can be used to create tools, which can work within the machine. The tools can then provide utility that reaches far beyond the product, and creates value that is more qualitative than an emotion.

With this text in mind, I certainly hope I’m not deceiving myself in the same fashion Linds Redding believed he did with his life.

For one, I spent most of the 90s as a teenager in rural Washington and my web was highly, highly social. We had instant messenger and chat rooms and ICQ and USENET forums and email. My whole Internet life involved sharing links with local and Internet friends. How was I supposed to believe that somehow Friendster and Facebook created a social web out of what was previously a lonely journey in cyberspace when I knew that this has not been my experience?

This is one interesting read, with the facts to hold the theory up. I’ve also always felt that the story of the social web was a bit astray. I also spent large parts of the 90’s in IRC and ICQ. I also get upset every time someone proposes that we didn’t have a good model on how the social web worked before Facebook. In Sweden, at least, we had communities built largely on the friends model, since the late 90’s — the largest being Lunarstorm.

Facebook’s plan to find its next billion users: convince them the internet and Facebook are the same
Christopher Mims, Quartz

By 2008, Facebook executives realized that one way to maintain its meteoric growth was to make it easy and free to access Facebook on devices like these, devices that in no way resembled the desktop computer for which it had originally been developed. And that’s where our story begins.

What Are You So Scared of? Saber-Toothed Cats, Snakes, and Carnivorous Kangaroos.
Rob Dunn, Slate

For most of our evolutionary history as primates, we were far more likely to play the role of Big Mac than Big Man on Campus. Our ancestors evolved many traits to help them escape that fate—if not forever, at least long enough to reproduce and pass their genes along.

Have You Ever Tried to Sell a Stolen Painting?
Jordan Weissmann, The Atlantic

And the general pattern is that the criminals who do these jobs, these heists, are good thieves, but they’re terrible businessmen. That’s what it comes down to.

Le Blog de Jean-Paul Sartre
Bill Barol, The New Yorker

There must be a God. There cannot be a God.
I will start a blog.

#The50 Things Every Creative Should Know
Jamie Wieck

My name is Jamie Wieck and I decided to write #The50 Things Every Creative Should Know (#the50) when I realised I was not the first, nor the last student to fear the leap between art college and the creative industry.