Jag ska lägga ner den här bloggen av en mängd orsaker, men den största är för att jag planerar något annat. Om någon, mot förmodan, skulle sakna läslistan kan jag rekommendera NextDraft, en fantastisk app/nyhetsbrev med dagens mest fascinerande nyheter.
Nåväl, tills att det andra blir verklighet kommer denna blogg ligga kvar som en övergiven trädgård. Därför tänkte jag ändå avsluta med en berättelse. Eftersom jag är ensambarn, och av anledningar som berättelsen kommer klargöra, så handlar den om mig.
I december 2012 blev jag varse om att jag inte riktigt “fungerade” som jag, och andra, tyckte jag borde. Det fanns flera olika saker som inte riktigt stämde ihop med min världsbild.
Efter ett samtal över Twitter med @DinMuminmamma, blev jag fundersam på om jag kanske hade Aspergers Syndrom. Fortsatt fördjupning (läs: Wikipedia) pekade mig snarare till en svagare form av autism, Genomgripande störning i utvecklingen UNS (Utan Närmare Specifikation).
Många av kriterierna fanns där, och de liknar i stor grad Aspergers. Vidare påläsning, självrapporteringstest och sökande ledde mig till det som visade sig heta alexitymi. (Jag har nu professionell hjälp med detta tillstånd.)
Alexitymi är medicinsk nygrekiska och betyder i princip utan (a) ord (lexi) känsla/själ (tymi). I sin enklaste form betyder det att jag, och de andra med detta, har en bristfällig identifiering av våra känslor.
Detta har visat sig vara jättesvårt att beskriva så att folk förstår, men jag ska göra mitt bästa. Tänk dig att något som borde göra dig glad, ledsen, arg eller besviken händer dig, och du vet om att det borde få dig att känna dig på det sättet, men det gör det inte på ett medvetet sätt. Det händer så sällan att du får svårt att veta vad som gör dig glad, ledsen, arg eller besviken. Du blir inte heller stressad eller bekymrad i samma utsträckning. Det är som en brandfilt ligger på allt du känner.
Man är helt enkelt ganska kylig. Om livet vore lätt skulle vi vara klara här, men nu är livet ett häftstift i ögat, så vi måste fortsätta förklara vad detta har för konsekvenser.
Den enklaste konsekvensen är att du inte förstår andras känslor så bra, för du kan bokstavligen inte relatera till dessa känslor. Detta skapar en sorts empatistörning i affektiv empati (att känna med personen). I mitt fall kompenserar jag för detta med att lägga stor energi på kognitiv empati, att försöka förstå rent intellektuellt hur det är för den personen. Utan detta skulle jag nog vara riktigt iskall, och händer ibland om jag inte har energin att anstränga mig.
En förstår inte heller andra människors känslouttryck lika bra. Jag har många gånger gått från en fest och en vän påpekat att en hen raggat på mig, när jag trodde jag hade ett helt vanligt samtal. I film till exempel missar jag många ansiktsuttryck som förtäljer handlingen i förväg, och måste förlita mig på någon som tittar med och gärna säger rakt ut att X kommer bli ihop med Y eller hatar Z. Detta känns igen från Aspergers, kanske ni tänker? Ja, alexitymi är vanligt förekommande hos de med Aspergers, samt även hos vissa med andra tillstånd, som till exempel anorexia.
I Aspergers och anorexia visar sig också de två olika sätten alexitymi existerar på. De som har Aspergers är födda med det, medan botandet av en ätstörning medför oftast att alexitymin försvinner också. Inom psykologin särskiljer man på detta som primär och sekundär alexitymi. Sekundär är traumakopplat och kan försvinna om traumat bearbetas. Primär, not so much – ett bestående tillstånd som inte ändras över tid. Men även detta är, liksom mycket annat i denna text och andras studier, ganska oklart då det inte har forskats mycket alls om detta. Så pass lite att alexitymi är inte en diagnos, utan snarare ett tillstånd, en egenskap. Dock går den att diagnosticera fram genom dess konsekvenser.
Vi fortsätter med fler konsekvenser.
Eftersom man inte riktigt kan identifiera sina känslor, eller andras, skapar man heller inga ordentliga känslominnen. Jag vet att jag har gjort en massa saker i mitt liv, men jag minns inte hur det var när jag gjorde dem. Vi kan parafrasera en boktitel: Jag minns alla mina älskare, men inte hur de brukade ta på mig. Alla känslominnen blir lite som drömmar, vaga och luddiga. Detta gör att jag tenderar att “glömma” människor, i brist på bättre ord. Jag glömmer de inte, absolut inte. Men jag minns inte varför de gillar mig, jag glömmer att höra av mig (ibland i flera år), fastän jag tänker på dem. När jag väl vill höra av mig så kommer jag inte på vad jag ska/kan säga, och ibland tänker jag att eftersom de inte heller hört av sig, ja då har vi inget att säga just nu. Logiskt.
Det finns ingen konsensus om varför detta uppstår, men de flesta är överens om att känslorna finns där, men den informationen tar sig inte upp till neocortex och tar istället vägen någon annanstans. Detta annanstans är ibland psykosomatiska besvär, eftersom det är som att förtränga känslor. Magkatarr, håravfall, generaliserat ångestsyndrom och depression och andra godsaker manifesterar sig istället. I mitt fall bockar jag av allt ovan. Kroppen får stressymtom utan att jag känner mig stressad.
För er som undrar om allt med detta är skit, kan jag glädja er med att det är det inte. Herren gav, och Herren tog. Men jag återkommer till mina superkrafter längre ner (röntgensyn, teleportering och sånt).
Ok, så jag har svårt att veta vad jag känner, jag har svårt att förstå vad andra känner, jag har känslor men de kommer inte fram så istället får jag huvudvärkar och magont. Vad mer kan gå snett?
Jo, det visar sig att känslolivet är jätteviktigt för fantasin och symbolikförståelse. Kul.
Men, denna brist på fantasi är i sig inte heller helt enkel. Det visar sig att fantasi består av två delar. Spontan och kontrollerad. Den spontana fantasin är det som gör att människan kan tänka sig flyga. Den kontrollerade är den som kan tänka sig hur man skulle gå till väga för att flyga. Jag har tonvis av den senare varianten. Ge mig ett slutmål, och jag kan inte hjälpa att grubbla på hur man tar sig dit, nästan omedvetet. Jag kommer aldrig bli en bra skapare av något originellt, men väl hjälpa det originella att utvecklas.
Denna fantasibrist fråntar mig också vanliga drömmar. Endless joy! När jag minns mina drömmar handlar de om att jag gör det jag gör på dagarna, med kanske någon enstaka skruv. Men i stort drömmer jag om att jobba, träffa vänner eller kanske att städa, visserligen är någon/något lite weird, men det är en bisak och aldrig handlingen. Det kanske är ommöblerat på kontoret, grön himmel, eller att en person ser ut som någon annan, men det är aldrig i fokus.
Ovan nämnde jag också brist på symbolikförståelse. Det är enkelt, metaforer och känsloliknelser är oftast jättesvåra för mig att hitta på, och om det är för krångligt att förstå dem i kontexten så greppar jag inte när andra använder dem heller. Detta gör att många skönlitterära verk, konst och kultur ter sig fullkomligt irrelevanta för mig, då de antingen gör mig förvirrad eller blasé. Det är jättetrist, men jag har funnit några kulturformer som jag kan ta till mig, och kan troligtvis klara mig på dessa livet ut (skål till hoppet!).
Detta gör att, ihop med en låg spontan fantasi, så blir kreativa projekt ganska platta. I boken Emotionally Dumb, an overview of Alexithymia av Jason Thompson, förklaras detta på ett ganska plumpt och otrevligt sätt, i varje fall om man försöker få självinsikt. På grund av att man liksom saknar en del av det som är en stor del av det mänskliga tillståndet uppstår något som kallas för lacuna, ett själsligt gap.
Man kan inte jobba utifrån hålet, det vill säga använda hålet som startpunkt för en metaförhållning till det man ska göra, för det är ett hål. Detta hål liknas bäst med det som annars besjälar ett kreativt uttryck, således förklarar författaren att man inte kan “make soul” och verket tycks sakna det där lilla extra. Det kommer liksom aldrig bli ett bra originalverk, oavsett skicklighetsnivå på utförandet. Däremot kan andras uttryck med bättre framgång remixas och stöpas om av sådana som mig, tack vare kontrollerad fantasi applicerad på ett redan besjälat uttryck.
Ok, en sista dålig sak innan jag går över till hur awesome det är att inte ha jobbiga känslor som stör en.
Precis som jag skriver kanske ni tror jag inte blir berörd av några känslor alls, positiva eller negativa, men det är inte så. Det tar bara längre tid, och ens mönsterletande del av hjärnan funkar jättebra, och kanske bättre för att inga känslor stör. Detta gör att man till slut märker hur sopig ens vardag är. Den mänskliga hjärnan är byggd för att hålla i de negativa känslorna.
Det jag skrev ovan, om att jag logiskt tänker att om jag inte hört av mig, och den andra inte hört avsåg så har vi inget att prata om, ihop med att man inte minns riktigt hur kul det var, trots foton. Detta ihop med att jag isolerar mig för att orka med, trots att jag inte är särskilt introvert – det sätter mig på ett expresståg mot Bitter City, och i boken ovan är det beskrivet som en håla där man slutar sina dagar övertygad om att man levt ett kärlekslöst liv. Det är jag fast besluten inte ska hända mig. Hur? Jag får se.
Det finns många fler aspekter av alexitymi som jag inte orkar gå in på, de riktigt mörka delarna som dysfori (motsatsen till eufori), anhedoni (oförmåga att njuta av njutbara saker/händelser), viljelöshet, generaliserat ångestsyndrom (som jag redan nämnt), ospecifikt katastroftänkande (gärna om sociala interaktioner, liksom en suddig rädsla för att man inte kan fantisera reaktioner), skymningsstillstånd och sömnproblem för att nämna några saker jag och andra upplever och måste brottas med.
Nu ska vi ta oss till det som är bra!
Jag har redan nämnt den kontrollerade fantasin, så den skippar vi. Andra bra saker är att jag kan fokusera, jättelätt och mycket. Så länge något är intressant, så är det intressant på ett sätt som jag bara har hört människor med Aspergers uttrycka sig, det är liksom livet.
Nu har jag inte något specialintresse, som många med Aspergers, men att inte dagdrömma och att kunna fokusera hjälper en hel del med att suga åt sig information. Dessutom minns jag den relativt bra, då jag inte tänker visuellt, utan i nyckelord och listor.
Tack vare listtänkandet har jag inte heller någon riktig användning för en kalender, då så fort något ska ske som jag har ett intresse av så nöts den informationen i huvudet hela tiden. Är det något trist, eller för långt fram i tiden, förs det motvilligt in i någon digital kalender som kan påminna mig om det i rätt tid.
Man skulle kunna säga att lära mig nya saker är mitt specialintresse, om man så vill. Eftersom jag är usel på alla spel prokrastinerar jag med att läsa artiklar. Fråga mig gärna om när Coca Cola försökte få USA:s riksbank att skapa ett 7,5 cent-mynt, eller varför inte om parfymhistoria? Underligt nog har jag dock svårt för att minnas specifika årtal.
Ibland ramlar jag över något jag vill prova mig på, som att göra streetart, skriva spex, klättra klättervägg, klippa musik, laga cyklar eller något liknande, och då gör jag det — hämningslöst. Skillnaden är att jag inser ganska fort att jag är inte lika hängiven som nördarna, inte lika kreativ som drömmarna, inte lika intresserad av att göra det till en del av min identitet som… ja, de som liksom lever sina intressen. Så jag besöker, jag lär mig det jag behöver lära mig för att också producera något som klarar någon sorts intern kravlista, och sen är det nästa sak. Vissa saker återkommer jag till, vissa pågår i flera år, vissa dör efter en vecka (hej då, programmering).
En annan bra sak är att jag har väldigt lätt att skilja på person och handling. Nästan lite för lätt, kan jag tycka. Jag brukade tycka att bråkstakar, översittare och andra som betedde sig otrevligt mot mig när jag var liten var ändå rätt trevliga människor, även om de ibland missriktade sin ilska och frustration mot mig. Eftersom jag inte kände det otrevliga i direkt anslutning till att det hände så blev det inte så farligt ändå, men det gjorde mig också lite av en dörrmatta som tog emot allt och aldrig sade ifrån. Detta mönster har jag på senare tid lärt mig känna igen och motarbeta.
Finns det någon bot mot primär alexitymi? Tyvärr inte, men man kan lindra det med känsloskola — där man försöker lära sig att känna igen känslor så gott det går, via kroppens signaler, men också att försöka mima efter ansikten i TV och film. Det har också visat sig att affektion kan lindra många besvär, och det är, minst sagt, lite charmigt. Jag mår alltså oftast bra i sällskap av andra trevliga människor, och när jag är sysselsatt. Inga problem.
Sammanfattningsvis är jag lite kylig ibland, har svårt för att relatera, saknar spontan fantasi, mår ibland dåligt både fysiskt och psykiskt men inte så mycket att jag ger upp, är glad bland andra, håller koll på saker, suger i mig information, är från Rumänien, syns inte i speglar, skyr solen, har levt i fyrahundra år… hehehe.
Skämt åsido. Det här kommer gå bra, och jag tänkte mest dela med mig för att det skrivs för lite om detta. Men den här bloggen, den är tyvärr toast.
